OM MIG

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har du hittat till den här delen av hemsidan så är du troligtvis lite nyfiken på vem jag är och vad jag har varit med om. Jag vet att jag själv är otroligt nyfiken på andra personer, så om du är som jag: jag ska försöka att inte göra dig besviken.

Är du däremot sådär lagom intresserad av vad en 20-åring har att säga om sig själv så hoppas jag i alla fall att du har en trevlig dag och att du kanske finner något intressant i följande text.

Den 31 oktober 1997 kl 07.44 föddes jag på BB i Örebro. Min stackars mamma kämpade i flera dagar med att få ut mig, men tillslut fick hon nog av min envishet. Hon beordrade sjukhuspersonalen att söva henne och plocka ut mig med kejsarsnitt. Och så blev det. Jag kom till världen, frisk och glad. Eller ja.
Den där envisheten som gjorde att jag inte ville komma ut följde nog med mig ut i den stora världen. Jag var ofta arg och missnöjd som barn, och jag sov väldig sällan. Stackars mamma och pappa.

Vi är fyra barn i familjen, där jag är nummer två i skaran. Två av mina syskon är adopterade från Sydkorea, min storebror och min lillasyster. Det är en sak jag ofta glömmer att nämna när jag träffar nya människor, då det aldrig varit något jag har tänkt så mycket på. Men ibland kan det uppstå lite förvirring bland nämnda nya människor när jag visar bilder på min familj.

Så länge jag kan minnas har det funnits musik i mitt hem. Pappa spelade ofta i kyrkan på söndagarna och skrev även egen musik. Och eftersom pappa alltid spelade piano började jag också plinka och leka runt från en ung ålder. Ännu roligare än pianot var att sjunga och där var kyrkan fantastisk på att låta mig få sjunga mycket.
Att få spela och sjunga var ett fantastiskt sätt för mig att få utlopp för min kreativitet och känslor. De två sakerna hade jag nämligen mycket av, och har fortfarande idag.

Efter att ha gått grundskolan så började jag på gymnasiet och valde självfallet det estetiska programmet med musik som inriktning.
Det var en fantastisk tid på många sätt, men även väldigt tuff stundtals.

Från gymnasiet fick jag vänner för livet, en massa undervisning inom musik, erfarenhet av att spela och sjunga alla möjliga typer av musik, och inte minst, min pojkvän Oscar.

Det finns däremot en annan sida av min gymnasieupplevelse. Jag fick uppleva mycket konflikt, brustenhet, osunda relationer och hur man bryter sig loss från dem. Jag blev utnyttjad och behandlad otroligt illa av personer jag litade på och hade nära relationer med.

Trots att jag fortfarande har djupa sår orsakade av dessa upplevelser så finns det en sak jag är stolt över, och det är att jag hittade min röst.

Jag lärde mig att säga ifrån, trots konflikträdsla och trots att det inte var bekvämt. Jag har blivit starkare och mer medveten om mitt värde som person och jag har insett att det är upp till mig att inte låta folk köra med mig. Jag har lärt mig att min röst förtjänar att höras och att jag har rätt att vara jag.
Därför är jag så mycket starkare nu än jag var hösten 2013 när jag tog mina första darriga steg in på gymnasieskolan.

Som jag nämnde tidigare så träffades jag och min pojkvän på gymnasiet. Efter mycket drama och konflikter blev tillfället mirakulöst helt rätt för oss. Oscar var superkär i mig, och jag var rädd. På grund av tidigare erfarenheter jag hade av att lita på killar så hade jag inget hopp kvar om att det fanns vettiga killar kvar i världen.

En dag tog jag upp detta med en vän. Jag sa att jag inte hade känslor för Oscar, att det vore dumdristigt och kanske till och med oansvarigt att låta vår flirt fortgå. Man kan säga att hon talade lite vett i mig.
Jag minns att hon sa att jag inte hade något att förlora på att satsa på mig och Oscar, men att om jag inte gjorde det kanske jag gick miste om mitt livs kärlek.

Jag lyssnade på henne. Jag satsade på oss. När jag tog det steget, att se vad som kunde bli, så märkte jag att jag hade tryckt undan mina känslor för Oscar. Jag var ju dödsförälskad. Jag hittade rätt, hem liksom. Jag hittade mitt livs kärlek, min själsfrände.

Tack Fanny för det samtalet. Tack för att du fick mig att våga.

Oscar är min livboj. Min stadiga klippa och min bästa vän. Han var och är min räddning. Om det finns något jag är säker på i mitt lite förvirrade och kanske trasiga liv, så är det att han alltid kommer vara hos mig och jag hos honom.

Och jag är Oscars livboj. Jag tröstar honom, peppar, berömmer och försöker älska honom så mycket som mitt hjärta har kapacitet att göra. När han har för mycket saker i huvudet så hjälper jag honom att styra upp.

Just nu har jag påbörjat ett musikår på Kaggeholms Folkhögskola. Om jag får drömma fritt så vill jag få massa erfarenhet, synas mer som artist och få känna på hur livet som musiker faktiskt är på riktigt. För det är ju det jag vill med mitt liv.